Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Tidsiftet. Flyktingarne på ”Frifararn” - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sista droppen af vågen, som nu bryter sig mot
klippan der, skall sjunka tillbaka i oceanen.“
“Så har du sagt ofta. Skall då aldrig,
dyre vän, en tid komma, på hvilken jag bättre
får lära att förstå de tankar och känslor, som
jag nu i tolf långa år grubblat på?“
“Långa, säger du — ja, ja, jag tror nog
att du tyckt så, fastän jag ej kan erinra mig
ha hört dig säga det förr!“
I dessa Letslers ord låg ett uttryck, som
satte Nicolines veka hjerta i darrning. Några
ögonblick förgingo, innan hon vågade bryta
tystnaden. Slutligen sade hon helt sakta, smekande,
bedjande med hela väldet af den ljufvaste röst:
“Jag menade icke det onda du tänker. Gud ser
att jag icke menade det så — men kunde jag
vara din hustru, vara ditt hjerta så nära, utan
att kalla den tid lång, som skilde mig från
ditt rätta jag?“
Det var underligt att se den kalle, slutne
mannen med en blixt af uppflammande passion
draga qvinnan till sitt bröst och kyssa hennes
ljusa lockar med en ynglings glöd. “Mitt bättre
jag är icke mina tankar, Nicoline: det är mina
känslor.. de bo i hjertat, i själen, i sinnet, och
dessa alla tillhöra ensam dig, du blåa,
älskade öga!“
“Jag får blott dela dina ljusa ögonblick;
men längre fram — hur blir det då?“ Det
låg en obeskrifligt oskuldsfull barnslighet i denna
fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
