Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Tidsiftet. Flyktingarne på ”Frifararn” - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Som nu — det kan aldrig bli annorlunda!
Lofvade du icke, då du gaf den olycklige
flyktingen din tro och kärlek, att aldrig fråga,
aldrig bedja eller söka öfvertala honom till ett
förtroende, som det var honom omöjligt att gifva?
För dig var det ju nog, att han älskade dig
öfver allt och var biltog och ensam i verlden!“
“Ack, det är så änuu!“ utbrast hon. “Tänk
ej mer på mitt oförstånd — jag vill ej mera
plåga dig med detta ämne.“
“Och ej heller med denna barnsliga
inbillning att jag icke tillräckligt älskar vår son?
Tro mig, jag gör det i lika hög grad som du,
fastän på annat sätt! Men den, som ej har
mera qvar på jorden än en qvinnas hjerta,
delar det ej gerna med någon, ifall denna
delning blir märkbar.“
“Har denna delning, min dyre Bernhard,
varit orättvis?“
“Jag kan icke säga det, min älskade, men
visst är att jag tyckt det du i din svaghet för
Georg stundom försummat mig.“
Nicoline lutade stum hufvudet mot sin
makes axel. Hon egde endast sitt inre
tillfredsställande vitsord att ej hafva svikit de
ansvarsfulla, de outsägligt bittra pligter, som mången
gång tyngt på hennes rena sinne och varma
hjerta.
“Låt oss ej mera tala härom!“ återtog
Letsler, småningom återkommande till sitt tunga
allvar. . . “Hvad säger du om mitt förslag?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
