Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Tidsiftet. Flyktingarne på ”Frifararn” - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan. Dock förmådde hon ej detta straxt:
hon måste hafva tid att vänja sig vid hvarje
ny förändring, som skulle bli af längre
varaktighet.
Efter en stunds förlopp sade Letsler, i det
han reste sig upp och vände sig emot stugan:
“Jag ärnar uppsöka Elias och tala med honom
om min plan, ifall jag får ta din tystnad för
ett gillande. Du vet, Nicoline, att allt slags
beröring med menniskor, af hvad slag som helst,
är mig motbjudande. Här, på denna klippa,
som jag redan älskar, får jag lefva lugn.“
Nicoline nickade ett stumt bifall. Men då
hennes make lemnat henne, sköljde de
hämmade tårarne hennes kinder, och med blickar
af fasa, ja af förtviflan, såg hon på detta
dystra skär, som skulle blifva hennes framtida
hem, hennes ständiga hem. Dag ut och dag
in, kanske under långa, långa år, skulle hon
lefvande sitta på sitt eget grafmonument och
räkna timmarne. Och då Georg, hennes själs
högsta, renaste fröjd, var borta — då hon var
lemnad ensam med denne hemlighetsfulle man,
som hon (emedan hon på en gång älskade och
fruktade honom för mycket att våga ega en
annan tanke än hans) så helt och hållet var
undergifven — huru många heta tysta tårar
komme ej då att flyta, hur många suckar att
smyga genom hennes bröst, medan läpparne logo
och ögat aldrig klagade! Ty om Letsler icke
rott henne lycklig, skulle han varit i stånd att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
