Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Tidsiftet. Flyktingarne på ”Frifararn” - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skilja sig vid henne, att taga denna dystra
boning ensam i besittning, och ett sådant fall
vore ändå, det kände den trogna qvinnan, vida
värre än att lefva med honom derute.
Medan Nicoline så satt i stilla drömmar,
sänkte sig solen sakta ned och famnade hafvet,
på hvars blanka yta ett par fiskarbåtar gledo
fram och åter. En susande vind vaggade den
höga sjötången upp och ned, medan
purpurröda skyar, flammande mellan de mörka
bergmassornas öppningar, kastade ett vänligt
skimmer öfver den enslige tisteln på Johannisskäret.
Småningom höjdes åter Nicolines tryckta
bröst. “Äfven här,“ hviskade en röst i
hennes inre, “kan finnas frid och ljus. På hvarje
höst och vinters stormar följa vår och
sommar, och hvarje sol, som vandrar upp och ned,
bjuder på en högtid, stor och skön i dess
ensliga prakt.“
Åror plaskade nära stranden, och alltsom
båten sköt fram, syntes der liksom en
silfverskimrande bana på den blå ytan. Detta
fenomen, som sjömännen på så många sätt förklara,
syntes ljufligt underbart från den upphöjda plats,
Nicoline innehade; och såsom det icke minst
vackra föremål på taflan förekom henne den
ljuslockige sonen, som, sittande på toften med
metspöt i hand, viftade henne sin helsning.
Båten, förd af Karolus’ kraftfulla händer,
lade snart till vid bryggan. Den unge
sjömannen fästade den vid en af pålarne, och sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
