Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Tidsiftet. Flyktingarne på ”Frifararn” - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon gömt sitt långa, gula silkeshår under
stålhufvan. Och som prinsen var svåra
begifven på vackra qvinnfolk, kärlighet och äfventyr,
blef han mäkta fröjdefull öfver den upptäckt,
han så oförhappandes hade gjort, och steg
dristeligen fram för jungfrun, som dervid ändå blef
ogement grym och lade handen på sitt goda
svärd.
“Skön jungfru,“ sa’ kongens son och trädde
henne in på lifvet, “hon må inte inbilla sig,“
sa’ han, “att jag vill henne något ondt, men
min fader och herre är en utarribelt stränger
man, och han ville nock se ganska illa på, om
han komme under fund med att det fins en
jungfru i hans här .... låt’et derför vara
hemligt mellan oss!“
I den stunden, säger sagan, föll det
liksom en tung qvarnsten på jungfruns liljehvita
barm: hon kände att hon talt med kongesonen
i en olycklig stund. Men hon teg och sa’: “Låt
vara då!“
Och så gick det en liten tid om.
Jungfrun förföljdes se’n alltjemt af älskogstal från
prinsen, som lät till att hon skulle fly bort med
honom i tysthet. Men skön jungfrun höll en
annan kär, en mycket ringa och fattiger man,
men som för kärlighetens skull tycktes henne
många resor ljufligare och stoltare än alla
kongasöner i Svea land. Och den mannen, som
hon hade sin håg till, hette Johannes och lydde
till kämparne på Stångenäs, der också en kong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
