Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Tidsiftet. Flyktingarne på ”Frifararn” - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regnerade liksom här på Sotesnäs — det var
kantänka godt om kongar på den tiden!
För det nu jungfruns tro hörde Johannes
till, ville hon platt inte lyss på prinsens
utläggningar, utan yppade alltsammans för fadern
och bad om tillåtelse att i tysthet få bege sig
hem från fejden. Fadern, som nock förstod
att kongesonen inte ville ta hans dotter till äkta
såg henne fördenskull gerna väl bergad hemma
och lät henne fara af i djupaste hemlighet.
Men huru hemligt det var stäldt och giordt,
så fans ändå två som hade spanat ut
alltsammans: det var prinsen och Johannes, och de
hade sina tankar hvar för sig. Nå, lite efter
det att nu jungfrun var kommen hem till sitt
igen, satt hon en qväll, liksom frun nu gör,
och såg på huru fint dagen gick ner; och bäst
hon så satt och suckade och längtade efter
kärasten sin, som hon visste var ute i striden
(för den gången var det så, att Sotenäs- och
Stångenäs-kongarne slagit sig ihop om att tukta
en illmarig röfvarehöfding, som huserade borta
i Svarteborgs socken) — bäst hon så satt, sa’
jag, så kom der en liten snipa bakom udden der
borta, och jungfrun var inte sen att då få
benen under sig. “Johannes är kommen att
se till mig!“ tänkte hon, och i skumrasket, som
det var (det var väl allt lite mörkare än nu,
kan jag tänka), flög hon emot den hon väntade.
Men så hade hon knappt fått sigte på karl’n,
som kom der gångande uppåt strand, än hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
