Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Tidskiftet. Nattliga äfventyr - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nicoline hann ej längre: Letsler förde henne
tillbaka in i kammaren. Han talade nu om
lurendrejeriet och framställde det i den bästa
möjliga dager, allt med en färdighet i sofismer,
som visade hans vana att begagna sådana för
sig sjelf, men hvilka, sedan Nicolines ljusa
förstånd börjat reda sig, nu icke fingo välde
öfver henne. Hon insåg att de göromål, till hvilka
Georg begagnades, voro brott mot lagarne och
kunde medföra straff, och för henne utgjorde
det en källa till förtviflan att hennes älskade
Georg blef till sådana sysselsättningar
uppmanad till och med af sin far.
Och dertill i en natt sådan som denna!
Det blåste väl ej mera så häftigt, men sjön
gick hög och vådlig. Hvilket ögonblick som
helst kunde orkanen växa upp igen, och så
gjorde den äfven för Nicolines öra, ehuru
hennes make stundligen förklarade henne, att det
hon hörde endast var dånet från bränningarne.
I feberaktig spänning afvaktade hon
Frifararns återkomst. Hennes inbillning, alltid så
färdig att upphitta faror, fick god tid att göra
utflykter, ty timma efter timma försvann utan
att återföra båten.
Nu blef äfven Letsler orolig. Karolus kunde
och borde längesedan hafva varit hemma: det
var säkert att han ej sölade onödigtvis.
“Gå, gode Bernhard, och speja!“ bad
Nicoline nästan i hvarje ögonblick. Men så fort
hon blef ensam, önskade hon honom genast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
