Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Tidskiftet. Nattliga äfventyr - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åter; och när han då kom utan tröst, vardt
det än värre.
Slutligen hade dagen bortträngt nattens
dystra skuggor: nu var det afgjordt att det ej
stod rätt till, och Letsler kunde ej förmoda
annat än att jaktlöjtnanten åter träffat Fritararn
och gjort beslag.
Men ändtligen, då solen glänste upp mellan
de mörka molntapparne, syntes en sväfvande
punkt på långt håll. Den kom närmare . . och
snart störtade Letsler häftigt in, med kikaren i
handen, och slöt Nicoline i sina armar på ett
sätt, som alltför tydligt röjde hvad han sjelf
lidit och förtegat.
“Store gud,“ utbrast hon, hon, som så väl
förstod och besvarade detta stormande hjertas
slag, “han är här . . . Georg, mitt barn är här!“
Och vid den högt älskade sonens
återkomst strömmade på det fattiga Johannisskäret
ett perldagg så rikt och varmt, att deraf kunnat
uppspira en ros, en maka till den ensamme
tisteln. Krampaktig tryckte sig Nicolines hjerta
med nya pulsslag intill den ömme och
kärleksfulle ynglingens, hvilken tyckte att hans eget
ville brista af ånger och sorg, för det han i
lugn njutning på Strand kunnat glömma att den
älskade modern der hemma vakade i bekymmer.
Smekande förde Nicoline sin hand genom
Georgs efter den häftiga rodden fuktiga lockar
och försäkrade honom, icke en, utan många
gånger, att allt nu var godt, all oro glömd. Ljuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
