Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Tidskiftet. Nattliga äfventyr - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tår på det arbete, hon sömmade till maken
eller sonen.
Från och med den olyckliga natten, då hon,
utan att akta på sin svaga, redan förut så
undergräfda helsa, stod ute på Johannisskäret
och lät den kalla vinden isa sina lemmar,
medan ångsten och den feberaktiga spänningen
brände i hennes inre, från och med denna natt
kände Nicoline döden i hjertat. Denna
tillfällighet hade likväl endast påskyndat
utvecklingen af ett längesedan emottaget frö.
Döden sjelf egde för henne ingenting
afskräckande: med salig förtjusning skulle hon,
så länge och så hårdt pröfvad, hafva
öfverlemnat sig åt tanken på denne vän, om hon
ej beständigt qvalts af föreställningen om deras
öde, hvilka hon qvarlemnade.
Så outsägligt starkt Nicolines hjerta än var
fästadt vid Georg, såg hon likväl, vid tanken
på den stundande skilsmässan, mindre smärtsamt
på honom, som nu först skulle ut i verlden att
köpa sig erfarenhet, än på Letsler, hvilken,
ensam och allt mer och mer förmörkad till
sinnet, skulle qvarblifva i detta ödsliga, sjelfvalda
hem. Den förre, det kände hon utan bitterhet,
skulle småningom förgäta sorgen och
slutligen endast i ett ljuft vemodigt minne, i stilla
längtan, men utan qval, återkalla bilden af en
mor, som han tillbedt. Den sednare deremot,
det kände hon bittert, skulle aldrig veta af ett
uppehåll i smärtan: för honom hade hon varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
