Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Tidskiftet. Nattliga äfventyr - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fot, då Letsler, liksom uppvaknad från en lång
dvala, blickade på sin hustru med ögon
uttryckande en häpnadsfull ångest.
Nicoline undvek hans blickar, ty hon kunde
ej se dem så forskande fästade på sig, utan att
känna behof af att gråta — och hon ville så
gerna visa sig stark.
En gång väckt på denna förfärande tanke,
som tycktes nästan uppsluka alla andra, förföll
Letsler i en mjältsjuka, mera tärande än de
qval, hvilka redan förut aggade honom. Han
talade ej om sina känslor, han hvarken rasade
eller anklagade ödet för hårdhet: han teg, men
i denna tystnad låg en graflik hemskhet. Och
hans afmärglade kind och lutande gestalt
förrådde kraftlöshet, strid och rastlös oro.
Sedan Georg länge undrat öfver både fader och
moder, undrat öfver att de, som så otaliga gånger
utan ord talat med hvarandra genom blickar, nu
liksom af öfverenskommelse, liksom de haft ett
hemligt brott på hjertat, blickade åt sidan, så fort
deras ögon råkade att mötas, började slutligen
äfven han känna en dödsskakning bäfva genom sin
själ. Men han hvarken ville förstå eller förstod den
sorg, som utan hopp eller tröst gnagar sig sjelf.
I vild förtviflan sjönk han till den älskade
moderns fötter: “Säg att jag bedrar mig, jag
ber dig, mamma, säg det — eller säg
sanningen!“ bad han i gränslös förvirring.
“Min Georg, min son! “stammade den
öfverraskade modern. Hon kunde ej säga mer, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
