Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Tidskiftet. Nattliga äfventyr - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sett honom gråta. Hon reste sig upp, hon
betraktade honom, men förstummades vid hvad
hon såg: det var ej den hemska, kalla
förtviflan, vid hvilken hon blifvit van, det var ett
tyst, oerhördt dödsqval som arbetade genom
kropp och själ.
“Bernhard, min dyre, älskade Bernhard . .
tala till mig!“ bad hon i djupt bevekande ton.
“O, älskade . . . tala, tala!”
“Nicoline!“ Han tryckte henne fastare
intill sitt bröst, han snyftade hejdlöst: en flod
af tårar badade hennes hals och panna.
Nu kunde hon svara honom: äfven hon
hade tårar.
Efter några ögonblicks förlopp sade han
sakta under krampaktiga afbrott: “Kunna ord
förklara hvad en själ så splittrad som min
erfar, då den varelse, som utgjorde hela dess lif,
försvinner, försvinner, för att aldrig mer
återvända!“
Nicoline tryckte hårdt den älskade makens
hand, men hon vågade ej försöka att tala om
tröst.
“Vet du att du dör?” frågade han med
en ton omöjlig att beskrifva.
“Ja!“ hviskade hon.
“Och du är. . .“
“. . . beredd, min älskade — undergifven
Guds vilja.“
“Men du går icke gerna bort . . . säg nej,
säg nej! Om du finge, ville du ännu dröja hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
