Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Tidskiftet. Nattliga äfventyr - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verlden: för honom är Johannisskäret för trångt,
men för mig har det rum nog. Jag vill lefva
ensam med mina minnen, och om jag
någonsin kommer att erfara en skymt af frid, så
blir det vid öfverräkningen af att hvarje dag,
som försvinner, gör en minskning i den långa
skärseld, hvilken jag måste kalla lif!“
“Hvem vet huru lång, dyre Bernhard —
kanske bli vi snart återförenade.“
“Icke snart, min Nicoline: jag är ännu
icke på långt när färdig! Det är först sedan
jag blifvit fullkomligt ensam, fullkomligt
öfvergifven, då ingen lefvande varelse på denna
klippa lyssnar till min klagan, som den rätta
kampen begynner . . . Men när den nått ett slut,
då vill jag anropa dig från himlen att bedja
om min förlossning.“
Nicolines hufvud sjönk åter mot den älskade
mannens bröst. Hennes suckar besvarade
de stormande slagen af hans hjerta. Ingen af
dem talade mer. men deras blickar, som sjönko
i hvarandra, förrådde ett lidande djupare än
det läppar kunna uttrycka.
Och månen, månen, som sett på så många
qval i verlden, nedblickade mildt på de arma
och tillät sina vackra strålar att fläta sig till
en krans, som glänsande flöt omkring de
olyckliga makarnes tinningar. Och makarne
blickade upp till månen, hvilken nu satt midt i
rutan . . . skulle han ej belysa anden på dess
högtidliga färd mellan tiden, till evigheten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
