Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påföljande morgon, emedan efter solens
uppgång ingenting sådant fick synas till.
På styrbords gångbord stodo tvänne
kadetter, ifrigt hviskande vid hvarandra, under
det de ömsom läto sina blickar öfverfara den
förut omnämda norske skonerten och ömsom
med skygg otålighet hvila på en grupp unga
officerare, hvilka voro som lifligast upptagna af
ett ämne så otaliga gånger afhandladt, men
aldrig uttömdt: sorgen öfver att fartyget knappt
hunnit komma i ordning och besättningen bli
inöfvad, förrän man vore tvungen att lägga upp,
och, i naturligt sammanhang härmed, huru
vanlottade flottans söner äro i jemförelse med
arméns, hvilka årligen ha en tillräcklig öfning.
Den billiga harmen hade värmt de unga
kämparnes blod och glödgat deras kinder, då de
slutligen räckte hvarandra händerna till god
natt. Och nu förmärktes af kadetternas lifliga
ansigtsspel att de ej begärt något bättre. Af
deras oroliga blickar kunde dock förmodas att
de förehade något, hvilket, ifall det af befälet
upptäcktes, torde ha förskaffat dem en eller
annan timmas toppsittning.
“Seså,“ sade den ene i brådskande ton,
“nu äro goda råd af nöden! Tiden är inne:
jag måste våga ett afgörande steg. Nitton
finskrifna ark till min Bianka bränna på mitt
hjerta, och jag skulle bli vansinnig af sorg, om
jag ej kunde få det lilla paketet om bord på
skonerten.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
