Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till chefens uppassare eller, rättare, ett
slags sällskap och eftersyn åt hans son, en
tolf-årig gosse, som följde fadern i mening att
tidigt danas för sjöväsendet, för hvilket han dock
ej röjde den minsta håg eller fallenhet.
“Ja, ja,“ fortsatte Georg i tankarne, medan
hans eldiga öga, nu skuggadt af ett lätt
töcken, höjdes åt himlen, der hans ömma, så djupt
saknade moder bodde, “du hade nu fått se,
stackars mamma, hur enfaldig jag var.
Epåletten, medaljen. . . . Nej, den kära drömmen, så
mycket vet jag nu, blir aldrig annat än en
dröm, och derföre ger jag också flottan på
båten och går till kofferdis igen!“ Vid den
riktning, hans lynne under denna tankegång
erhöll, reste han sig hurtigt från den lutande
ställningen och grep åter tag i segelduks-nålen.
“Hvad är det du har för dig, Georg?“
frågade i detsamma en ungdomlig röst, och en
hand klappade honom på axeln. Det var kadetten,
från hvilken vi nyss skildes, då han gick
att söka sig en “postillon d’amour“, som på
samma gång ville åtaga sig att spela Neptuni
rol.
Georg lyfte på hatten och svarade: “Jag
stoppar igen ett hål för n:o 36 Tupp.“
“Jaså, du är skeppsskräddare!“
“Åh, jag har icke hunnit så långt i
värdighet!“ sade Georg småleende. “Men jag skall
säga herr kadetten huru det är: flaggskeppare
Stormbom råkade vifta så häftigt med handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
