Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Jo, att han väl på sätt och vis lefver,
men mycket ensligt, alldeles skild från
menniskor. Det är så hans smak — men han är
lika hederlig karl för det.“
“Och han bor?“
“Ute på en ödslig klippa i Bohusläns
skärgård.“
“Och du ... du heter Georg Letsler?“
återtog kommendörkaptenen med stark tonvigt. “Att
ditt tillnamn intills i dag fallit mig ur minnet!
Det är besynnerligt, det är högst märkvärdigt
. . . Georg Letsler . .. Georg Letsler!“ upprepade
han, tydligt gifvande vika för en ström af inre
minnen.
Georg stod förstummad.
“Vet du om din far är infödd svensk?“
“Ja, jag har aldrig hört annat. Men min
goda mor — ack, hon är nu borta — hon
var från Danmark.“
Vid dessa ord gick en stor mörk sky
öfver kommendörkaptenens anletsdrag. “En gång,“
sade han halfhögt, i det han med handen for
öfver pannan, “kände jag en man med det
namnet, som din far bär. Han var alltid dyster
och lidande, men han hade en hustru, som han
högt älskade. Hon hette Nicoline!“
“Det var min mor!“ utbrast Georg, och
en glädjestråle sprang upp i hans öga, då han
hörde klangen af detta namn, så ljuft, så
heligt för hans hjerta.
“Nåväl,“ återtog kommendörkaptenen, bemödande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
