Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vännen ännu kunnat känna någon smärta, bar
han honom till en liten samling af buskar,
tilltryckte ögonen, lade medaljerna till rätta öfver
det hjerta, som alltid klappat så varmt för
äran och vänskapen, och öfvertäckte kroppen
med några al-qvistar. Härefter återvände han
till stranden och upprepade tid efter annan
den öfverenskomna signalen åt läsidan till, der
båten efter all beräkning borde landa.
Han fruktade dock att dessa signaler ej
skulle höras. Men stormen var nu icke så
stark: den hade rasat ut, och nästan ohöljd
stod månen på himmelens fäste. “Är det Guds
vilja, så lyckas det!“ tänkte han, men darrade
vid den förskräckliga föreställningen att hela
hans raska besättning vandrat till det land,
dit gamle Stormbom gått förut.
På en gång slog dock hans hjerta med
dubbla slag. Det var endast en sjömans vanda
öra som kunde höra något, och hvad Georg
hörde uppfyllde honom midt under sorgen med
en känsla af djup glädje: hans besättning var
räddad, och snart fick han dessutom öfvertyga
sig att hans order så noga blifvit uppfylld att,
om han ej ansträngt sina hörsel-organer till
det yttersta, han ej skulle hafva förnummit att
båten landade nära intill honom.
“Kapten — gud vare lof!“ hördes en röst
från aktern. Det var konstapeln, som nästan så
godt som svurit på att de aldrig mer skulle få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
