Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett bref uppfyldt af ett varmt faderhjertas
tacksamma utgjutelser öfver den älskade sonens
räddning. Men ingenting derutöfver var
skrif-vet: Fanny var ej nämd, och ej heller Elvira.
Det enda, som kunde häntyda på den
sedna-re, var understrykningen af dessa ord: “Jagser
tydligt Guds hand, min son, i den
omständigheten att din brigg strandade så nära
halländska kusten, der kommendörkaptenen var dig
liksom till mötes.“
•*Ja,“ sade Georg, sedan han väl för tionde
gången genomläst denna punkt, ‘;visst var det
Guds hand — ty blind slump var det ej.“
Denna slutsats, ehuru naturlig, var
emellertid i närvarande stund den vådligaste för
hans inre frid, ty den hjelpte honom att äfven
uppleta andra, som, emot hans bättre
öfver-tygelse, gåfvo den ånyo upptända lågan för
Elvira en förökad näring.
Denna låga flammade nu också med
starkare eld än någonsin. Ty ju kallare och mera
tillbakadragen Elvira för hvarje dag syntes,
desto häftigare brann Georg, som trodde sig
genom sina dubbla dårskaper hafva förlorat
hennes aktning och med den hennes kärlek.
Med den förra var likväl ingen nöd: hon
visade honom alltid aktning, den mest
välvilliga aktning, jemte vänskap, deltagande och
mera sådant, som till otrolig höjd plågar en
man, hvilken ej finner något så tröttande och
otillfredsställande som vänskap och välvilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
