Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sen kom så tvärt, att hon helt och hållet föll
ur den hittills så lyckligt spelade rollen: hon
blef röd ... hon darrade.
Georgs giriga blick uppfångade dessa
tecken, och hans hjerta klappade våldsamt ...
“Ja,“ sade han sakta, “jag återvänder i
morgon till Johannisskäret!“
“Har det kommit något oroande bref?“
“Nej, intet bref kallar mig.“
“Hvad då?“
“Den pligt, som redan bort vara
uppfylld!“
“Jag förstår!“ Elviras kinder blefvo nu lika
hvita som de nyss varit röda.
Georg vågade icke säga ett ord mera. Han
hade velat lemna rummet för att befria sig
från det nu dubbelt farliga grannskapet af
denna qvinna, hvilken det var hans stränga
pligt att fly tills allt blifvit afgjordt, men det
erfordrades en oerhörd styrka att gå, just i
det ögonblick då han trott sig hafva upptäckt
att isbetäckningen endast varit en sköld för
att dölja den ännu lika starkt glödande elden
... Han använde det sista väldet öfver sig
sjelf att aflägsna sig, men stannade vid tröskeln:
han tyckte, ehuru det blott var en inbillning,
att Elviras röst sakta, liksom en gång förut,
kallade honom tillbaka.
Elvira satt orörlig. Hennes kind behöll
samma hvithet, men icke ett ord gick öfver
hennes läppar. Hon såg ej ens på Georg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
