Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men min hand hade darrat: döden ville ej
hafva flera offer.
Veckor hade förflutit, dä jag vaknade på
ett sjukhus.
Vid min säng satt en qvinna. Hennes
anletsdrag voro gulnade och infallna. Men på
den våldsamma kramp, som sammandrog mitt
hjerta, igenkände jag henne: det var Henrika.
Och denna varelse hade tårar i ögonen!
“Du vaknar, du lefver!“ snyftade hon med
en röst, hvars passionerade uttryck sönderslet
den slöja, som sjukdomen bredt öfver den sista
natten på Sorgenfri: jag återvann sansningen
för att på nytt genomlefva det lif, från hvilket
min egen hand då velat befria mig.
Med fasa stötte jag henne ifrån mig.
Men hon lemnade mig icke. Hon föll på
knä, hon förpestade mig med sin andedrägt,
hon framstammade ord om en osalig kärleks
förödmjukelser, hon bad, hon besvor mig om
förlåtelse, om förbarmande. Hon sade mig att
hon öfvergifvit allt för att vårda mig, hon ville
ständigt följa och tjena mig.
Jag svarade cj ett ord: jag försökte till
och med att qväfva min afsky, tills jag fått
svar på en fråga, som oupphörligt ville öfver
mina läppar. Slutligen fattade jag mod, jag
uttalade ett namn: “Leopoldine?“
Nu bleknade hon, denna förhärdade va-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
