Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
veta det. .. Skulle jag våga att gå in till
honom?“
Georg ville detta fleia gånger, men en
kraft, starkare än hans vilja, höll honom
tillbaka. “Kanske,“ tänkte han, “är det ej rätt
att jag i detta ögonblick ställer mig emellan
honom och hans samvete: kanske är det bäst
att han ensam får utkämpa kampen! Gud, som
gifvit honom sin frid, skall åter upptaga honom,
skall icke tillåta att hans själ dukar under...
O, min mor, du engel i himmelen, du är
längesedan försonad. Bed då med mig för hans
lugn!“
Och Georg bad, tills suckarne derinne
hördes mindre tunga, tills de våndfulla rörelserna
upphörde och tills faderns läppar uttalade
Ni-colines namn i en ton, som vittnade att den
eviga kärleken varkunnat sig öfver den lidaude.
Då somnade Georg ljuft och vaknade ej
förrän brasans flammande sken visade honom
föremålen i rummet så glada och vackra som
han om aftonen sett dem. Och han vaknade
i frid, ty det första ljud, som nådde hans öra,
var Nisses morgonpsalm.
“Månne han sofver ännu?“ Georg
framsträckte hufvudet så långt som möjligt för att
lyssna åt faderns rum. “O, att han det
gjorde ... Jag vill se åt!“
Han klädde sig så fort och tillika tyst, att
Letsler ej hörde någonting förrän han sakta
trädde öfver tröskeln. Men då, fattad af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
