Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett hjertligt skratt. “Men så får du också
roed-gifva att det var en syrpris, den jag icke kunde
taga helt lugnt: min stackars Georg hade ju
rest hela natten, för att hinna hit till
morgonen, och reste andra natten igen, blott för att
kunna vara hos mig en enda dag!“
“Åh, jag tror nog att din stackars Georg
blef väl belönad för sin möda... mins du,
Elvira, att jag för längesedan sade att jag icke
ville vara med och se din kärlek?“
“Du finner den öfverdrifven — men hur
kan du veta det, Vendela?“
“Det kan jag veta, emedan ni bägge
alltid sen ut liksom ni stode i ljusan låga: aldrig
tagen j notis om hvad som passerar omkriug
er. Ni ären icke påi jorden. Jag och
Henning älsk ...“
“Kära Vendela,“ afbröt Elvira med sin
gamla häftighet, “tala nu icke om dig och
Henning — er kärlek är visst jordisk! Men jag är
stolt deröfver att min och Georgs sväfvar
öf-ver jorden. Jemför ej Hennings och Georgs
känslor!“
“Nej, gudbevars derifrån!“ yttrade
Vendela litet onådigt. “Deremot hoppas jag att
Hennings känslor mot mig skola vara
desamma om tio år som de äro i dag. Den lugna,
stilla lyckan torde också vara pålitligare än
den, som berusar kanske blott för ögonblicket.“
“Gör min sällhet dig en plåga, efter du är
i stånd att så bittert såra mig?“ utbrast El-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
