Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vira, i det hon hastigt reste sig och bortsköt
stolen.
Med förvåning och smärta såg Vendela
huru djupt Elvira var förolämpad. Vendela
anade ej att hon i sin lilla harmsenhet
anslagit en sträng, som Elvira sjelf, till och med
under sin högsta lycka, icke kunde låta bli att
vidröra, men hvilken var farlig för någon
annan att komma när.
“Min gud, Elvira, hur kan du taga ett par
ord så illa? Det förtröt mig att du ansåg
Henning och mig vara ur stånd att ens fatta edra
känslor.“ ’ t
“Och likväl är det just deri jag har rätt!
Ty om du fattade dem, skulle du icke yttrat
dig så som du gjort... Men, kära Vendela,
jag är i alla fall alltför barnslig, som förstör
min dyrbara tid med att harmas öfver något,
som gudskelof aldrig kommer att inträffa! Du
får se, Vendela, att, hur häftig än vår kärlek
är, den ändå öfverlefver både tio och tjugu år.a
“Måtte den öfverlefva trettio!“ sade
Vendela blidkande. “Men om du ej fått följa din
maij på hans resa, så skulle ju sorgen hafva
börjat redan några dagar efter bröllopet?“
“Och har du kunnat tro“ (ett småspotskt
leende flög öfver Elviras läppar) “att jag
någonsin ärnat bli hemma? Nej, i samma stund
vi blefvo trolofvade, var det mitt oryggliga
beslut att bröllopet skulle firas så tidigt i vår,
att jag finge göra honom sällskap;» Kunde jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
