Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erinrat sig de ord, som Vendela önskade att
hon icke uttalat
“De qvinnorna!“ - sade
kommendörkaptenen. “Fröjd och tårar i samma minut.“
» “Jag kan ej förlåta mig att ha framlockat
dem!“ utbrast Georg häftigt. “Och ändå, min
högt älskade, är jag så oädel, så sjelfvisk att
jag icke för något pris ville ha denna stund
tillbaka!“ ’
“Ja, du tycks ha alltför lätt att förlåta
dig sjelf!“ svarade Elvira, med konstlad
förtrytelse bortblandande intrycket af sin nervösa
retlighet. “Återstår nu att blidka mig!“
Georg, som aldrig begärde bättre än att
bortbyta det högtidliga i kärleken för det
glädtiga, kastade sig då lekfullt på knä och
förklarade att lian väl insåg att ett offer
fordrades. Derefter var han i ögonblicket uppe, ute
och tillbaka igen med en liten vidjekorg, den
han satte vid Elviras fötter.
Hon aflyfte locket, och i korgen låg på
ett svällande lager af friska gröna blad ett par
de skönaste hvita dufvor, vederbörligen
fängslade under ett galler af rosenfärgade
sidenband.;
Elvira skrek högt till af glädje.
“Du emottager dem då?“
“Ja, som ett fullkomligt försoningsoffer!“
Hon satte korgen i sitt knä och smekade de
små älskade gästerna, de vackra budbärarne
af hennes till ko vn mande kärlekslycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
