Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som var bestämd för resan, kom der ett stort
hinder emellan, ett hinder, som åter röfvade
glädjen och sällheten från hennes hjerta.
Kommendörkaptenen insjuknade lika
hastigt som farligt, och snart utvecklade sig det
onda till en svår och smittosam sjukdom, som
i orten skördat många offer.
Dag och natt vakade Elvira med rastlös
kärlek, med aldrig tröttade lifsandar. Hon
kunde ju aldrig göra nog för att visa huru
tacksam hon var för den lyckan i olyckan att
hon nu var hemma. “Tänk pappa, tänk,“
hvi-skade hon ångestfullt, “om jag fått min vilja
fram: om jag nu varit borta — o aldrig,
aldrig hade jag förlåtit mig det!“
“Ack, du arma, häftiga hjerta, jag vet 110g*
huru du då skulle lidit och plågat dig, och
äfven jag skulle suckat långt djupare än nu,
om jag nödgats umbära dina kärleksrika
blickar, dina ömma omsorger. Men, mitt älskade
barn, du glömmer nu alla dina andra pligter
för din fars skull: du måste skona dig — du
kan sjelf insjukna genom detta ständiga
vistande i sjukrummet.“
“Må jag det, pappa — men jag lemnar
icke min plats!“
“Och 0111 du, så ung och lycklig, skulle dö
... om du ginge bort från din make, ditt barn ?“
“O111 jag det gjorde, funne säkert mitt
barn en annan mor, kanske förståndigare och
bättre än jag, och min Georg skulle sörja mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
