Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ja. han skulle sörja mig mycket, mycket ! Men
liksom jag sjelf måste afsky mig, så måste
äf-ven han, som är så god och kärleksfull, göra.
ifall jag för min egen säkerhet kunde lemna
pappas sjuksäng.“
Ett mildt och tacksamt leende smög öfver
kommendörkaptenens läppar. “Så dröj då hos
mig, min dyra dotter. Jag känner att det i alla
fall icke blir så länge ... Gud har gifvit mig
mycken glädje i lifvet. men jag har också hait
nog af sorger för att med glad beredvillighet
följa, då han kallar mig. För din framtid,
mitt barn, är jag utan oro: Georgs hjertaoch
karakter äro mig derför en borgen ... Jag
skall med ett par rader taga afsked af honom,
som varit mig den hängifnaste son — och en
högt älskad son.“
Under stilla tårar kysste Elvira sin fars
hand och stannade qvar, tills döden för alltid
slutit de ögon, som ännu i sista stunden hade
en kärleksblick för henne..................
Djupt hade hon älskat sin far: djup,
häftig, tröstlös var hennes sorg.
Och Georg var borta — hennes klagan
nådde ej hans öra! Men ett trofast hjerta
hade hon qvar: Ignelius, han, som outtröttligt
med henne delat sjukvården, delade också
hennes smärta.
Nu biel det Henning som åtog sig att styra
och ställa på Helgenäs, tills den unge egaren
hemkom. Ignelius hade ingenting häremot:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
