Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liknöjd för det äfventyrliga i sin belägenhet,
utan att göra en enda fråga, ingaf hon honom
ett slags vördnad. Karolus hade nog skarp
omdömesförmåga att begripa det hon icke följt
med af blott nyck: nej, hon hade tagit detta
beslut af både själ och hjerta, förstånd och
vilja och var tydligen beredd på allt.
“Stackars lilla fru,“ sade han, och i den
vältaliga böjningen af hans hufvud låg ett
deltagande djupare än ord kunde tolka, “detta
är en het stund — men ännu gudskelof är det
inte så illa, att ej räddning kan vara möjlig:
vår Herre är man för att göra större
underverk!“
Elvira försökte att småle.
“Jag önskar att frun kunde gråta — det
lättar sinnet!“
“Om vi alla komma väl bergade hem och
han är med, då skall jag gråta, gode Karolus,
gråta i salig glädje ... men nu har jag inga
tårar.“
“Och i sådan förskräcklig hjerteångest, i
sådant herrans väder att en karl kan blekna
vid det, sitter frun helt stillsam!“
“Jag kan ju vara lugn, då jag vet att jag
pä något sätt får träffa honom ... huru
lem-nar jag åt Gud.“
Den arma Elvira kände ej den yttre
fruktansvärda stormen, hon fruktade ej att
Frifa-rarn skulle kantra, fastän det otaliga gånger
såg så ut, hon ryste ej för störtsjöame, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
