Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kring lifvet på hvar och en af dem ett tåg,
hvilket han fastgjorde vid masten, att de icke
under slingringarne skulle rulla öfver bord.
“Jag fruktar att det är slut med båd’
honom och henne!“ suckade Stånge-Jan. i det
han tog ett tag i skotet... “Det var med knapp
nöd vi klarerade bränningen.“
Karolus lossade sakta Elviras armar, dem
hon krampaktigt knutit om den älskades hals,
äfvensom Georgs vensta arm, hvilken så hårdt
omlindat Elviras lif, att den med möda kunde
skiljas derifrån. Dock märkte han, med en
glädje för stor för hvarje utbrott, att armen
icke var stelnad, ty när han fått den loss, föll
den väl orörlig ned, men den kunde likväl böjas
fram och tillbaka.
Sedan Karolus nu verkställt allt hvad hans
kännedom och erfarenhet i sådana fall gaf
honom vid handen, vände han sig till Stånge-Jan
med dessa ord, uttalade i en underlig ton, en
ton, hvaruti den djupaste, den bittraste sorg
blandades med en vemodig glädje: “Georg
kommer sig bestämdt.. han har blott domnat af
mattighet. Men ... den stackars frun ... ser
du, Jan — med henne är det slut... Hur
förunderliga äro ej Herrans vägar: hade hon
stannat hemma, skulle hon blifvit omfamnad af
någon annan än döden.“
“Nej, om hon inte varit med,“ svarade
Stånge-Jan nästa lika upprörd, “så hade
besättningen der nere ej saknat sin kapten: ifall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
