Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte hon ropat, skulle vi sökt honom för-ut
och inte akter-ut... Men om vi hållit rätt
utkik efter den, som kunde räddas, i stället för
att gapa på dem, som inte kunde det, så sutte
de nu bägge två lefvande och friska här
liksom du och jag. Vet du, Karolus, detta blir
mig en dyr dag: det faller mig före som att
den Guds engelns död kommer att ligga tungt
på mitt samvete, ty jag hörde när hon ropade
gången före den sista, och det ropet glömmer
jag aldrig, och jag känner ännu hur hon drog
mig -i kavajen — men mitt sinne var liksom
borta!" Stånge-Jan visade härvid med en
vältalig åtbörd utåt Munkskären.
Karolus svarade ej. Han var sjelf i
be-hof af tröst och böjde sig djupt ned öfver den
unga qvinnan, hvars stelnade hjerta nyss
slagit så ångestfullt.
Detta glödande hjerta, detta hjerta af idel
flammor, hade nu funnit svalka i döden —
men den var henne ljuf, ty hon fann den i
hans famn, som för henne utgjorde allt.
På sjömannens bruna kind darrade en stor
brännhet tår, då hans läppar sakta vidrörde
den marmorhvita handen. Hans själ suckade
till den, som ser uppsåtet och ej blott
förmågan att utföra det.
Men nu reste sig Karolus, modig genom
bönens kraft... "Herren må dömma oss efter
sin barmhertighet! Vi få dock icke glömma
den lefvande för den döda."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
