Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tjuguförsta kapitlet.
En vacker och fridsäll afton i slutet af
maj hade Letsler vid sin sons sida tagit plats
derute på den gamla, kära hällen, der han
under så många olika skiftningar i sitt inre
lif suttit och betraktat dessa berg, dessa
klippor, dessa stränder, detta honom så
minnesrikt blifna haf. Med allt var han förtrogen,
och han betraktade nu hvarje särskilt del med
detta djupa intresse, som vi känna för de
föremål, hvilka blifvit oss dyrbara och från hvilka
vi ana att vi snart skola skiljas.
Georgs blick hvilade på fadern, och denna
blick uttryckte: “Snart har det sista bandet
brustit!“
“Hur många år har jag ej tillbragt på denna
klippa!“ sade slutligen Letsler. “Sexton år är
en lång tid, min son, men dock hur kort
för en botgöring svarande mot måttet af mina
synder!“
“Ack, pappa, denna botgöring har varit
lång, o, så lång, att man knappt förmår fatta
huru en menniska förmått genomgå den! Och
redan länge har jag haft den öfvertygelsen att
boten varit oändligt större än synden. Gud
har sett den, emottagit den och gifvit frid.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
