Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg rodnade djupt. “Minnet af Elvira,“
sade han, och hans röst darrade vid klangen
af det dyra namnet, “blir mig evigt heligt,
evigt oförgätligt — men du, Fanny, är alltför
upphöjd att icke unna den sköna bilden af min
döda brud en plats i det hjerta, som nu och
för alltid inviger sig åt dig, min lefvande brud!
Och hennes minne kan ej skada dig, ty jag
har vågat tänka, att... nej, det vill icke öfver
mina läppar, men du, som alltid läst i min själ!
du ser, du vet att med mitt häftiga sinne, med
mitt heta blod förenar sig bäst och sällast för
ett helt långt lif ett sinne så mildt, så lugnt
och fast som ditt. Och nu, älskade, har jag
gjort dig den sista, den vigtigaste bekännelsen.
Nu tror du mig, nu förskjuter du mig ej, ty
du känner i ditt eget hjerta att vi äro ett! O,
låt oss hasta till min stackars far, som så
innerligt längtar att som dotter få sluta dig
intill sitt hjerta, som längtar att gifva oss den
välsignelse, på hvilken vi skola bygga vår
framtida sällhet........Men först... först“ — han
sträckte sin famn emot henne––––– “Du svarar
icke ... men dina blickar svara mig.... Store
gud, det är dina armar som för första
gången linda sig omkring den, som under åratal
längtat efter denna sällhet..........O, Fanny ...
Fanny“ .....................
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
