Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jeannc-Sofie var besegrad.
Hennes känslor, som alltid fort vexlade
om, stego nu från förtviflan till berusning.
Hou sköt löjtnant Emil förut genom dörren
och gick sedan med en spotsk helsning forbi
öfverstinnan fram till Viola, i hvars öra hon
hviskade:
’’Jag kommer till dig i morgon bittida!’’
’Nej, nej”, svarade Viola häftigt, ”jag vill
vara ensam: jag beböfver tänka, gråta och sedan
handla... Farväl, Jeanne-Sofie, farväl!”
”Förlåt mig åtminstone det onda, jag gjort
dig!” återtog Jeanne-Sofie högt. ”Jag erkänner
att jag varit brottslig emot dig, men var viss
jag skall ega mod att förklara allt, ifall det
här passerade blir mål för något sqvaller.”
”Jag gratulerar till så mycken medgör
lighet, mamsell!” sade öfverstinnan spetsigt.
’Det är en beundransvärdt öfverseende fästmö,
som åtager sig att förklara sin trolofvades
knäfall för en annan! Dock, det var sant:
jag tror att det var just detta knäfall som
rangerade förlofningen.”
Vid dessa ord, hvilkas elakhet
genomborrade den stolta Jeanne-Sofies nyss af
högmod och sällhet svällande hjerta, måste hon
skvnda ut. Men hon var nästan sanslös, då
v l
bon vid nedersta trappsteget upphann den man,
för hvars skull hon så bittert blifvit förödmjukad.
”Låt oss ej här tala ett ord!” mumlade
löjtnanten kärft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
