Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utom all denna egoism skulle Viola nog
sett att den flyktiga sällhet, bvilken ett från
Göteborg ankommet bref utbredt öfver
Jeanne-Sofies smärtfulla dagar, längesedan dödt bort,
sett att ängslan öfver Emils närvarande
tystnad — ban hade längesedan bort inträffa vid
den norska hamn han sökt — förenad med
en annan fasansfull ängslan, förtärde hvarenda
af de blommor, som fordom blomstrat på
hennes kinder.
Men nu, efter en fabelaktig beberrskning,
började uttrycket i Jeanne-Sofies ögon blifva
sådant, att Viola måste se att det stod sämre
till än någonsin.
Darrande för sin vän, besvor hon denna
att tala och ej längre ålägga sig detta tvång,
denna tystnad, som slutligen kunde döda henne.
”Jag har ju sagt dig, min älskade Viola,
att min smärta ej är för utgjutelsen. Då jag
får veta hvar Emil fins, hvar han väntar mig,
skall jag, om än himlen och jorden satte sig
deremot, uppsöka honom.
”Men lysningeu då?”
”Jag skall veta att umbära den.”
”Och ditt rykte, Jeanne-Sofie?”
71 Mitt rykte?”
En blågul blekhet drog sin slöja öfrer
Jeanne-Sofies kinder.
”Det är bra!” tilläde hon tvärt. .. ”Lerana
mig!”
Men Viola lemnade icke mer Jeanne-Sofie
ur sigte: hon tillbragte nästan ständigt de till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
