Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men mor deras var så gudfruktig och
hade sådan makt öfver både berg och vatten
och djur och menniskor, att hon fick sönerna
sina till bot i sistingen, då de va’ dömda
till döden. Men från den stund hon kom
igen, se’n bon följt alla sina barn till galgen,
gick hon aldrig mer ut ur stugan, säga de,
utan sitter derinne alldeles som en torkad
fågel i en remna . . . Har hon hört på maken?”
”Nej, .Nej!”
”Och lefver gör gumman på det lilla, som
fiskarhustrurna bära till henne, och de titta
efter henne litt om litt, så att hon inte må
8?älta. Hon äter för två, fast hon är nära
hundra år, och fast hon gråtit så mycket, att om
en gömt ihop alla de tårarna, skulle viken
gått upp en hel aln högre ... Nå nå, det skulle
väl bli något af på femti år . . så länge vid
lag är det, se’n sönerna sista gången sa*: Tack
ska j ha, mor!”
Hit hade den lille följeslagaren hunnit i
sin berättelsen då — i detsamma stormguden
utsläppte ett vindfång så stort, att man tyckte
det kunna sopa med sig i djupet både stenar
och menniskor — Jeanne-Sofie tvärt stannade.
”Ja ja”, menade gossen, ”det var, en buse,
som kunde stäfja starkare folk!”
Men var det väl stormen ensam som
stäf-jade Jeanne-Sofies gång?
I det bleka månskenet, som framstack
mellan fästets mörka moln, visade sig klart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
