Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillåtit mig komma målet så nära för att dö,
innan jag återsett honom?
Om sådan är din vilja, ödmjukar jag mig
och prisar dig att du låtit mig hinna ända
bit. Min Emil skall förstå hur hög den
kärlek var, som förmått allt detta”....
”Kom hit, unga menniska!” sade den
hundraåriga rösten. ”Jag vill tala till dig och
trösta dig! Ty jag sade dig ju, att äfven jag
har lidit, fast många vintrar snöat sedan dess.
Jag väntade en gång, jag också på någon, som
aldrig vände tillbaka.”
Jeanne Soiie nalkades, klappade den
gamlas band och såg med en forskande blick
kring den nästan nakna stugan.
”Mod, du stackars lilla kräk! Jag har
ännu guskelof qvar så pass krafter, att jag kan
lemna mitt läger. Jag hade väl tänkt spara
dem för den sista vandringen ner till
strandsluttningen, der han för åttio år sedan gick
bort och der jag vill dö, men jag ger dig
mina krafter... hör du: du skall inte om*
komma i din nöd!”......................................
Derute rasade stormen och pep med
skärande toner genom den lilla stugans bräckliga
knutar. Hafvet slog mot klipporna — en
dyster sorgesång.
Från den enda fattiga kammaren, upplyst
af den enda fattiga furustickan, hvars låga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
