Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Min Viola!
En omätlig omstörtning bar egt rum med
mig.
Jag har varit vansinnig, men höjden af
mitt vanvett har återfört mig till förståndet,
till känslan af min uselhet, återfört mig till
dig, du hulda och tillbedjansvärda, som på
dina ädla uppmaningar erhöll ett så grymt
svar.
Nu kan jag blicka tillbaka, nu förmår jag
tänka mig in i denna väfnad af nedrigheter,
i hvilka jag, lättrogne och brottslige dåre, var
ingenting annat än den föraktliga lekboll,
hvarmed en föraktlig qvinna roade sig.
Men jag hyser icke mer ens en
hämd-känsla mot henne.
Jag har vaknat så fullkomligt, att jag
finner det ingenting återstår mig att bortkasta
på andra.
All den afsky, allt det förakt och all den
förnedring, som ett menniskobjerta kan
omfatta, hvilar i mitt och vänder sig mot mig
sjelf.
Hur öfver all beskrifning lumpen är ej nu
i mina ögon denna svart-alf, för hvilken jag
kröp i stoftet! Jag ser henne sådan, emedan
jag ändtligen skönjer min egen lumpenhet.
Och jag — jag, som egde dig, du
snö-hvita engel, som ständigt visade dig huld —
jag kunde sjunka så djupt!
Nej, efter detta skulle jag aldrig orka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
