Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Albin !“
“Han blir galen dernere —jag måste åstad.“
Holgersen försvann genom kappen.
Föga skulle man i den mannens skick,
utseende och åtbörder, som nu framträdde till
den sjukes koj, hafva anat den stenhjertade,
beräknande blodsmannen, som gaf allt till pris
för egen vinning. “Arme fader!“ sade han
sakta, och hans ton antog hela det trovärdiga
uttrycket af ett djupt medlidande.
Den sjuke stirrade på honom. “Har jag
drömt en så fasansvärd dröm... Hvem ligger
der... Albin, är det du?“
Holgersen ryckte sakta på axlarne. “Det
är troligen er son. Sjelf förlorade ni
sans-ningen, då jag bar er från det sjunkande
fartyget, och den stackars gossen har gråtit öfver
er, tills han fann lisa i sömnen.“
“O, mitt barn, min Albin ... Men jag tyckte
det var som jag icke hade honom — det hade
varit förskräckligt! Stackars arme Will kan
ej hjelpa sig utan Albin... Men hvar är Will,
sofver han också?“
Holgersen teg och vände sig bort.
Den lidande fadern syntes samla sina
minnen. “Ni räddade mig... ni sparkade upp
kajutan ... jag erinrar mig det nu. Han hade
gått upp, min Albin... Men hvem hade
kunnat låsa kajutdörren? Ah, väck honom, herre,
väck dem båda—jag vill se mina gossar!“
“Jag fruktar,“ yttrade Holgersen med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
