Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger dem tid till ånger, så... för mor sa’, och
så säger presten med, att ångern alltid, när
de ii styr rätta segelleden, för en i säker hamn.“
Ur gamle Halvars bröst smög åter en
långsam klagan: “Åh, åh, det är tid för mig också
att bege mig på den skutan, ty far det längre
fort så här, blir vargen min öfverman ... En
kan likafullt se att det inte var för narris skull
som pojkarne fick syn på hafsfrun: det var
justament som en vålnad — alldeles som om
någon af dem nu skulle visa sig för mig...
Herre Jesus ... Fader vår, som äst i himlen
... Jag fattig, syndig menniska ...“
Halvar Jensen, den manhaftige sjömannen,
var nära att sjunka mot rortör’n: för första
gången i sitt lif darrade han som ett blad för
vinden, ty i trots af alla de böner, han
frammumlade, rörde sig någonting långsamt och
försigtigt fram och åter i för’n, och detta
något hade i den töckniga natten en förvånande
likhet med en menniska eller med vålnaden
af en sådan.
“De ha ingen ro på hafsbotten!“ pustade
Halvar, i det han, samlande hela sitt mod, bjöd
till att än en gång se upp, hvarjemte han
såsom kristen menniska icke kunde fritaga sig
från pligten att fråga om de hade något att
säga och hvilket han kunde uträtta.
Men vid första utförandet af detta
hjelte-modiga beslut, som kom kallsvetten att lacka
från hans panna, förstummades han, ty hvarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
