Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bordet och höll just som bäst på att, uppklifven
på eu pall, med sina små hvita händer borttorka
tårarne från sin stumme lek-kamrats kinder, då
Hildur — ett dansande körsbär, en tillkommande
hjertklämma — kom insättandes i lekhuset.
“Alltid gråter gossen!“ sade hon med en
otålig misslynthet.
“Om vi miste gamle Karo, så gret vi också,
Hildur — stackars Will har mistat sin pappa,
han. Det är synd om honom: han vill inte
leka och kan inte tala!“
“Stackars, stackars, jag skall nog lära
honom att tala, jag, då han inte blir så
ledsen!“ Hildur gick fram och räckte Will ett
af de två päron, som hon hållit i förklädet...
“Men, Tekla du, inte skulle vi gråta, om vi
miste vår pappa?“
“Åh jo, visst skulle vi det!“ svarade Tekla
eftertänksamt. “Alla barn gråta, när deras
föräldrar dö.“
“Ja, men inte kan en gråta, när en inte
vill gråta! Om mamma doge, det vore en annan
sak: då kunde jag dö, och hvad skulle vi ta oss
till, om vår lilla mamma aldrig komme igen?
Men pappa, usch — jag blir alltid rädd, bara han
tittar i dörrn! Är inte du också rädd för honom?“
“Nej, men jag blir så ledsen, då han
kommer hem, och den främmande gossen blir också
ledsen, när pappa ser på honom... Var nu
snäll, lille Will, så skall du få det vackraste
jag har — men då får du inte gråta mer ... Se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
