Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omedelbart härpå gåfvo rörelserna och
rösterna på däck tillkänna att ett fartyg lade
ifrån, hvarefter Snare-sven vände mot sitt mål.
Ett djupt andedrag lättade Albins bröst.
Sakta smög han tillbaka i kojen, öfvervägande
att det enda parti, han hade att taga, vore att
för såväl kaptenen, den han nu djupt afskydde,
som för den öfriga besättningen låtsa att han
sofvit öfver allt hvad som passerat, till och
med sjelfva ovädret.
Att han ej mera kunde få en blund i ögonen,
förstås af sig sjelft, och lika naturligt var att
han sof “som en sten“, då ändtligen i
dagnin-gen jernbommen låstes från luckan och någon
lyssnade nedåt.
När solen stod högt på himlen, utan att
han ännu blef störd, framtog Albin undan
huf-vudgärden jungfru Gretas gåfva, Sturms bönbok,
och med innerlig och varm andakt läste han
sin bön och tackade med brinnande känsla
honom, som åter hållit sin hand öfver den
faderlöse. I händelse ej kapten Donnert ansett
nödigt att ha honom ur vägen, skulle han ju
träffat just den, som svurit hans död — kunde
han väl under hela sitt lif någonsin tvifla på
en ledande försyn i allt! Men ett stod deijemte
fast hos honom: det nemligen att, så fort
tillfälle erbjöd sig, rymma från Donnert. Han
måtte möta hvilka öden som helst, hos en
skurk ville han icke vara. Nu flögo hans tankar
så vackert till den ädla beskyddarinnan i Göte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
