Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så stannar jag qvar och gör bekantskap med
hålan... Svafvelstickorna ha väl icke blifvit
våta?“
“Nej, kapten, och den lilla blindlyktan har
jag i kavaj-fickan —- jag är snart tillbaka.“
Albin var ensam.
Han intogs af en sällsam känsla, då han
uppsteg på ruinerna af denna röfvarborg, som
förvarat bytet efter mången djerf och gräslig
bragd; och då regnet nu börjat sakta af, såg
han månen ur en sönderrifven sky titta fram
och kasta sitt breda, bleka sken öfver den
romantiskt vilda grottan, hvars djupa hålor med
sitt hemlighetsfulla mörker, sin ödsliga tystnad,
gapade emot honom. Och rundt omkring
susade det i skogen, prasslade det i grenarne,
medan de höga, hvita kalkstens-klipporna lika
vålnader i sina svepningar reste sig hela
stranden utefter.
Albin steg högre upp på bergs-platån. Han
tyckte sig behöfva kasta en blick på hafvet.
Men äfven det låg mulet, grått och tyst.
Det kändes liksom hade en b eklämning lagt
sig öfver sjömannens friska hjerta, liksom en
röst utan ljud, en röst ur framtidens fördolda
mysterium, låtit förnimma profetian om en
stundande vexling i hans yttre eller inre lif____
kanske i bäggedera. Han lyfte, gripen af ett
slags vidskeplig fasa, sina ögon från afgrunden
under sina fötter upp till himlen öfver honom,
men molnet — det kära, hvilket han i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
