Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leende, “att mamsell Rosas slutsats torde vara
riktig.“
“Tvär-säkert!“ af gjorde Carl. “Och vi ha
Carl Johans fransyska smak att tacka för det
vi nu icke behöfva blygas, när främlingar
besöka oss ... Men det torde vara tid, mitt
herrskap, att gå vidare!“ Vid de sista orden
riktade han en kall blick på Viktor, som under
hela tiden betraktat Teklas lifvade ansigte.
På Hil durs kind brann en glödande rodnad.
Sällskapet följde nu muren förbi södra
tullporten, också ett torn, som (i likhet med
dem vid de andra tullarne) genomskäres af
ett rymligt hvalf, genom hvilket man färdas
ut och in. Dessa torn voro fordom försedda
med portar och fällgaller, och till de senare
finnas ännu qvar rännorna, i hvilka de
nedfälldes. På inre sidan af muren, hela sträckan
utefter, löper en lägre, på låga pelare
hvilan-de stödjemur; och ehuru de små hvalf, som
bildas af dessa pelare, i en senare tid blifvit
igenmurade, äro de dock tillräckligt synliga
för ätt väcka undran öfver deras egentliga
ändamål.
“Åldrig,“ menade vår kapten, “kunna de
ha tillkommit för endast prydnad?“
“Allmänna tron är,“ anmärkte Carl, “att
de tjenat till hviloplatser under striden och
till rum för de sårade.“
“Jag ville ha lefvat på den tiden!“
utropade Viktor med tindrande ögon. “Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
