Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glänste af en underbar eld, “Tekla må alltid
erinra att den lättsinniga dödat aderton
hundra ädla landsmän — det säkra är ändå, att
Unghanses dotter var en martyr, ett kärlekens
helgon, som man kunde bedja till lika gerna
som till något annat... O, jag kan tänka mig
tokig, när jag föreställer mig huru de gingo
.. kanske just den här gatan fram ... det
dystra sorgtåget... med det lefvande liket
emellan sig: jag ser hennes liljehvita ansigte,
hennes mot himlen höjda blick — hon ville ej
sänka den mot jorden... hennes långa svarta
slöja böljar sig ned från lockar, som den
förrädiske mannen smekt.... Nu stannar
processionen framför dörren till tornet. Utan klagan,
utan förebråelse riktar hon sin sista blick först
mot fadern, sedan mot sina bödlar och stiger
upp på tröskeln. Men der, vid åsynen af den
tomma, iskalla grafven, griper fasan hela
hennes varelse .. lemmarne darra ... hon dignar
ned — nej, själens och kärlekens kraft segrar
dock: hon utsträcker handen, hör hur hon
hviskar till alla Wisbys döttrar: ’Gifven mig era
tårar, era böner, att de hos Gud måtte
utverka att min kamp blir kort’...
Sten-menni-skor, smälta icke era hjertan... Hör —
arbetet begyns, murslefven går... nu ljöd det
första hammarslaget... o, min gud ... en suck
...Nej, bort, bort långt härifrån!“
Rosa for hastigt upp från stolen, men sjönk
genast tillbaka, vid åsynen af sin omgifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
