Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väckt liksom ur ett clairvoyant tillstånd. Den
unga flickans fantasi var af en alltför vådlig
beskaffenhet: hon slog de små hvita händerna
om sitt högpurprade ansigte, och
sinnesrörelsen var så stark, att hon knappt kunde
tillba-kahålla en ström af tårar.
Kapten Stangerlings och fru Mörks blick
möttes: båda hade ett uttryck, som antydde
att deras känslor i närvarande minut syssel
-satte sig mera med berätterskan än med
berättelsen, så varmt sprungen ur hennes
barna-goda hjerta.
“Lugna dig, mitt barn,“ sade modern mildt,
“du är alltför känslig!“
Albin yttrade ingenting, men han kunde
ej skilja sin blick från Rosas ljufva ansigte.
Slutligen lade sig det häftiga svallet i
hennes unga blod, hennes kinder återfingo sin
naturliga färg och läpparne det milda leendet.
“Hvad jag kan vara tokig!“ utbrast hon.
“Har icke Unghanses dotter nu haft frid i
många århundraden, så vida“ — här drog sig
en lätt blekhet öfver den varma purpurn —
“det icke skulle ligga någon sanning i den
legend, som går om Jungfrutornet“.
“Men, Rosa,“ återtog modern, “du är ju
så vidskeplig att, derest du ej vore att ännu
betraktas nästan som ett barn, man knappt
skulle kunna förstå det.“
“Hvilken legend?“ inföll Albin. “Vi
sjömän älska också det underbara.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
