Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var borta, hade han flera timmar varit
innestängd i den inre källaren, der han föregaf sig
ha varor att räkna. Jag kunde ej uthärda att
veta honom längre plågas så som hans
förvirrade utseende alltid vid återkomsten förrådde,
och som han den tiden, tycktes det mig, röjde
ett behof af min ömhet, fruktade jag ej
särdeles att störa honom. Jag gick derföre ned
i yttre hvalfvet. Dörren till det inre var reglad,
men den dofva jemmer, jag hörde innanföre,
förfärade mig så att jag ej straxt förmådde
bulta på eller ropa. Det var ett rysligt anfall
han denna gång hade: jag hörde honom
häftigt springa fram och åter, slå med händerna
mot muren, under det han emellanåt utstötte
ljud, som jag aldrig sedan förmått glömma.
Slutligen ropade han högt dessa ord, hvilka
jag ryst för att fatta: ’Ah, benet, benet... han
gömmer sig på andra sidan masten... men
pang — der small det... sjön slår ihop...
det är förbi!’“
Med stirrande ögon hade modern afhört
dotterns berättelse. På hvilken mörksens
hemlighet, henne obekant, hänsyftade dessa
förfarande ord? Säkert angingo de det brottet,
som han alltid förtegat, ehuru han erkänt att
han på sitt samvete bar ännu en blodsskuld.
“Herre, Herre,“ suckade den hårdt
pröf-vade qvinnan, “rättvist, men förfärligt är mitt
straff! Om jag tagit mina barn och ... “ Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
