Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämt, vid fönstret och bad om förlossning, ej
för sig, utan för den, hvars kärlek tillfogat
henne ett så stört ve.
“Dock, hur vågar jag bedja härom,“
suckade hon med en bäfvande blick på den
himmel, till hvilken hon nyss med ett så djupt
behof om bönhörelse uppblickat, “hur vågar
jag ens önska att dödens engel måtte befria
honom, då hans själ ännu icke sökt sin
för-lossare ... Min Gud, huru skall jag föra honom
till dig, innan kanhända dessa dörrar öppnas
och rättvisans tjenare fatta honom för att...“
Amelie hade nedsjunkit på sina knän, men
förgäfves frågade hon den blå himlen, den
strålande solen och honom, som dolde sitt
anlete der bakom: der kom intet svar, ingen
vink, intet tecken ... “Skulle du, som är
kärleken, hafva alldeles öfvergifvit mig — har du
ej mera någon hugsvalelse för ett hjerta så
uppfyldt af ångest?“
“Amelie!“ ljöd det sakta från alkoven.
“Ah, det är han, han, som svarar mig, då
jag ropar till Gud... Visas jag då tillbaka
till den, som fyllt hela mitt hjerta? Är det så
du menar, o Fader... eller“ — en ljusglimt
belyste den förtviflade qvinnans anlete — “vill
du säga mig: gå och fullborda ditt arbete, och
jag skall sedan svara dig?“
“Amelie!“
“Jag kommer, jag kommer____ Men hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
