Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ledsen — hon... jag vill se den, som
förmår att göra det.... Men vänta .. vänta!“
Hildur nickade meningsfullt och lade hufvudet
i sin lilla hand.
“Du vill då icke att jag håller af dig?“
hviskade Rosa och smög sin arm om Hildur.
“Jo, det vill jag, ty du är för oss hvad
blommorna och fåglarne äro för dig____ja ja,
le icke: du är vår fågel, som alltid qvittrar små
försonings-driller... du är vår blomma, ty ditt
hjertas sanna godhet är som ett friskt doft —
det är blott den skilnaden, att icke vi ge dig
den vård, som du egnar dina älsklingar, och
det kommer sig deraf att vi äro mera
sjelfvi-ska än du.“
*‘Ack, Hildur, hvarifrån tar du så vackra
ord just i samma stund du visar dig så elak!
Kan du väl säga att du, i trots af allt ditt prat,
ändå icke i hjertat älskar Tekla?“
“Hör du, Tekla, hvad lille-mor säger?“ sade
Hildur, till hälften afväpnad. “Menar du att
vi hålla af hvarandra... för min del tror jag
visst att det är temligen fint!“
Tekla såg upp, och då hon vände sina
stora, svarta ögon mot de bägge systrarne, stod
deri något som kom dem att gemensamt spritta
till: det var en tår, och den sjönk snart ned
till den långa ögon-fransens rand.
Som en vind flög Hildur upp och bort till
sängen. “Tekla, Tekla, håller du af mig den
minsta smula, så ber jag att du af barmher-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
