Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tighet säger det, och jag vill försöka att
förlåta dig alla de företräden du har framför mig !“
Tekla räckte Hildur sin hand, i det hon
med förändrad, ja nästan darrande röst sade:
“Icke skall du tro att alla de, som hafva ett
tungt och slutet sinne, äro kalla! En del
men-niskor ser i lifvet ömsom en himmel full af
öfversvinnelig sällhet, ömsom en ödemark
outsägligt dyster och tröttande; andra åter se deri
en bana långsträckt nog att bära både rosor
och törnen, men emedan de tycka sig skönja
att rosornas antal är vida mindre än tornets,
så falla de hvarken i förtjusning eller
misströstan, utan hoppas att det ena jemkar sig med
det andra, framför allt tryggande sig dervid
att såväl rosorna som törnet blifvit ditsatta af
honom, som bäst bedömmer hvartill båda gagna.
Jag och du, Hildur, höra hvardera till dessa
jordens olika menniskor — men skola derföre
våra känslor ej mötas i kärlek? De kunna det
likväl så mycket hjertligare som de ju ändock
förenas i kärleken till henne, hvilken du så
vackert benämde vår fågel, vår blomma....
Kom, Rosa, och slut dig till dina systrar! Det
är dig de ha att tacka för det att deras
inbördes fel ej helt och hållet förqväft naturens
ädlare känslor.“
Lik en leende engel sprang Rosa med
utbredda armar, med hjertat fullt af salig glädje,
fram till de båda, som genom henne förenades.
Hildur hade nedkastat sig på knä vid Teklas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
