Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det ligger något hemligt emellan pappa oeh
Will, som jag ej kan utfundera. Nu lät det
dock på Tekla som om han skulle komma åter.
Hon trodde, då jag talade om mina bekymmer,
att det endast var på Will jag tänkte....
Alltid anses jag som ett barn... blott en enda
hade andra tankar!“
Rosa stod nu vid det hemlighetsfulla
tornet, der Unghanses dotter på ett så förfärligt
sätt betalt skulden till sina fäders stad.
“Ack, om din själ hade ro i ljusets
boningar!“ suckade den unga flickan, som aldrig
kunde förgäta det dystra bihanget till sagan
om Jungfrutornet: i sin lifliga och alltför varma
fantasi såg hon så ofta framför sig jungfrun,
bidande på den andra rena jungfrun, som skulle
hafva mod att frälsa henne.
Länge qvarstod Rosa, med sin heta panna
lutad mot den kalla muren, i tankar på kung
Waldemars älskade och det dystra sorgtåget.
En väktares hesa röst förkunnade att
midnatten var inne. Då spratt den unga flickan
häftigt till — så sent had^ hon ännu aldrig
varit ensam ute, och i det hon kastade en öm
och på samma gång rädd blick mot tornets
gapande dörr (det var just en tisdags-natt),
bäfvade hon med fasa tillsammans. Bedrog
hon sig ej: klang det ej liksom en hammares
dofva ljud ... rasslade det ej i muren? Rosa
nästan neddignade under väntan att få se
Unghanses dotter träda ut, då lyckligtvis en väldig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
