Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Men,“ stammade han, bleknande vid
föreställningen om det han i yrseln kunnat förråda,
“Teklas förlofning var ju redan bruten... säg
sanningen, jag vill veta allt!“
“Nå väl: Tekla har länge anat att din
sinnesoro egde en djup grund. Du har under dina
vandringar i hvalfven dernere yttrat ord, som
hon uppfattat, hon, som af kärlek oeh omtanke
bevakade dina steg, att de ej skulle bevakas
af andra. Mig har hon, först sedan hennes
förlofning blef bruten, förtrott detta — och du
vet nu orsaken hvarför hon, år efter år, i trots
deraf att hon verkligen högt älskar Carl,
undvikit att utsätta tiden för bröllopet, och
slutligen återtagit sitt löfte ...“
“... medan hon i sin själ förbannat den,
som gifvit henne lifvet!“
“O, min gud, nej — härtill är hon alltför
ädel och gudfruktig!“
“Sådant glömmes, om hon älskar, älskar
på det sättet, som ligger i hennes blod.“
“Nej,“ svarade Amelie rodnande, “sådan
är ej hennes kärlek: hon kan beherrska den;
men för att kunna det, måste hon veta om den
ej har ringaste hopp, och jag tror“ ... Amelies
röst blef nästan ohörbar... “att hon icke mera
har något.“
Holgersen vred sig af och an i sin ångest.
“Mitt lif, min ära inför verlden, i tvänne
qvinnors händer,“ mumlade han... “ack, att
j&g skulle bli så eländig!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
