Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som satt tyst och sluten, med djupt fårad panna
och blicken som vanligt riktad mot golfvet.
”Du är så länge borta, Amelie — sätt dig
hos mig och tala med mig: det är blott när
jag hör din röst som jag lider mindre.”
”Min stackars Arne!” Amelie intog
platsen bredvid honom i soffan, och medan
hennes hufvud lutade sig intill hans axel, hviskade
hon ömhetens ord i hans öra.
”Ack,” sade han efter en stunds tystnad,
”hvad jag längtar efter den dag, då jag får
förkunna Will den ersättning jag ärnar gifva
för all den plåga jag gjort honom,.. Har du
framslagit något för flickan?”
”Icke ännu: så länge Will trifs så väl som
den goda prostinnan skrifver mig till, låta vi
saken hvila.”
”Men jag känner ingen hvila jag, innan
den är afgjord!”...............
Rosa smög sig bakom Hildurs stol och
lade sina armar ömt om hennes sänkta
hufvud. ”Du är så tyst, Hildur — säg gerna för
mig, om det är derför att du är sorgsen som
du ibland förekommer så vild?**
“Ack, Rosa, om du blott en gång blefve
stor, då kunde du begripa något!“
“Jag begriper mycket, jag, mer än du tror!“
hviskade Rosa, och en fin rodnad, den
skymningen dolde, lade sig öfver hennes ansigte. “Vill
du gråta vid mitt hjerta, Hildur, så gråt du!“
“Ja, men om jag gråter, är det för det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
